jenny was a friend of mine

vad ser du när du kollar på mig, jennie?
jag känner dig inte längre men jag tycker at t du verkar vara dig lik. i allafall på utsidan. på insidan har vi nog alla förändrats en smula. vi var så unga då, då när vi var vänner. bara 13,14 år. 2 år sen. vi är unga än.
vad ser du när du kollar på mig, jennie?
bara ett par blå ögon utan minnen och historia? bara ett par tomma ögonhålor? eller ser du mig som den jag var? tänker du att jag förändrats mycket eller att jag bara blivit en tråkigare person? jag känner mig lika färgstark nu som då. men det är annorlunda färger. och nu är du inte vid min sida längre, jennie. nu är jag en självständig person, när jag var med dig var jag en del av en duo. en oslagbar sådan. även om jag är en självständig person vet jag dock inte om jag kan stå på egna ben. jag trodde det först, tills jag insåg att jag har ett stödhandtag nu som gör att jag håller mig över ytan. eller under. eller lite som en dörrmatta. välkommen.
nu minns jag inte hur länge vi var sådär nära bästa vänner, jennie. var det ett år? jag tror det. ingen annan än du har haft en sån effekt på mig som du hade. men det berodde kanske på att jag inte var en person när vi fann varandra. jag var bara en tom kropp. du ritade i min person och det gjorde du med glädje, och jag hängde på och älskade din teckning. jag blev en helt annan. och vi blev vi.
vad ser du när du kollar på mig, jennie?
ser du sommarnättera? ser du vår gigantiska födelsedagstårta som vi bakade innan festen? ser du våra vita kjolar? ser du skolavslutningen i sjuan, oss på stranden, ser du platsblomman du gav mig när vi varit ovänner? ser du ditt huvud i mitt knä? jag ser dagar av timmar i badrummet, jag ser oss sida vid sida på stan, jag ser dagar av lycka och skratt. av total lycka. för det var vad det var. gud, vad lycklig jag var. jag ser dagar av ärlighet, kärlek och glass (hur många liter glass tror du vi åt egentligen, jennie?). dagar av plattat hår, puder och roughe. men det var faktiskt inte bara en massa utsida. vi var väldigt sentimentala också, var vi inte? du grät för mig. tårar av avundsjuka, av kärlek och sorg. jag grät för dig, och jag grät med dig.
vad ser du när du kollar på mig, jennie?
minns du oss? ibland kan jag tro att du bara kollar på mig och ser mig. eller så ser du mig inte alls. ibland verkar det som om du glömt oss. jag har inte glömt. när vi ses på bussen eller i skolan. ibland skulle jag bara vilja gå fram och krama dig. när kramade vi varandra sist? jag hoppas att du minns när du kollar på mig. för det är mycket att minnas. jag vet att du också var lycklig, jennie. ofta vill jag sätta mig bredvid dig på bussen och fråga hur ditt liv är nu förtiden. hur är ditt liv nu förtiden? det vi hade då skulle jag inte vilja ha nu, men jag saknar det lite. även om jag ganska länge levde under skuggan av dig och som "hon som alltid är med jennie", så tror jag att jag tillslut lyckades bli min egen person.
vad ser du när du kollar på mig, jennie?
jag vet att jag gjort det förut och jag vill inte att det ska vara som att jag prisar dig som en gud, för det gör jag inte, och jag tror inte ens att du någon gång kommer att läsa det här, jennie, men tack iallafall. tack för allt vi hade och allt du gjorde för mig, och tack för allt jag gjorde för dig, det gjorde mig till en del av den jag är nu och det gjorde mig starkare. det låter fruktansvärt töntigt men det är sant. jag tycker om den jag är nu och jag tyckte om den jag var då, det är helt olika personer men det är jag båda två så jag föraktar det inte.
jag minns när jag kollar på dig.