i'd change for you

men vad är det som forsar en? vad är det som gör att man blir tvingad av sig själv? vad är det som gör att jag varje vecka pallrar mig bort till dom där balettlektionerna, fast än att jag förra gången tänkte att det här var den sista. det här är den sista, jag orkar inte mer. jag orkar inte mer.
men nästa gång står jag där igen. väntar ivrigt i hallen, med balettskorna i handen och håret i en fläta. tänker att det kanske kommer gå bättre denna gången. kanske kommer jag minnas lite från förra gången. kanske. kanske inte.
hur kan det bli så? för under hela lektionens gång kollar jag konstant på klockan; gå gå gå. låt klockan bli halv sju. jag vill hem, ta mig här ifrån nu. jag vill ner på mitt rum. det här är den sista. jag orkar inte mer. men nej, nästa gång igen...
antagligen är det den där instinkten som vill bli bättre. som har lite hopp och tänker, att kanske, kanske om jag skärper mig nu, om jag koncentrerar mig, går på lektionerna, kanske kommer jag bli bättre tillslut. kanske kommer det ge resultat. kommer det att ge resultat? jag vill så gärna det. jag vill inte att saker ska vara förgäves.
det kändes ju så bra innan. första lektionen efter sommarn, gått förra året, kommer att känna igen det här. jag fikade med mig själv efter skolan och pratade med frida i telefon. satt mig i solen utanför biblioteket och läste och åt chocklad. tänkte att inget kunde förstöra mitt goda humör nu. men det kunde det. jag vet inte om jag kommer orka fortsätta denna terminen.
i can change, i can change, i can change, i'd change for you

jag vill inte kommentera min klass. jag vill inte kommentera förra veckan. jag vill inte höra. jag kan inte säga det ni vill höra. tre år. jag hoppas att det förändras. att jag förändras.