jag hoppas att du hör mig nu

idag var det marknad i byn och är det inte en tillräckligt festligt anledning för att få ta en cigg? världens ensammaste dag var det också, jag undrar om det var någon förutom pappa som såg mig idag.
först skulle jag träffa madde, äntligen, efter ungefär tre månader. men sen fick jag ett sms att hon inte alls det kunde och hon verkade nästan ha glömt att vi träffades i tisdags och bestämde det. men alla får förhinder ibland, och andréa och marika skulle ha italienska så jag lunkade iväg till tåget med väskan full av böcker och tänkte att jag äntligen hade tid och anledning att plugga och kanske göra några uppgifter i idrottshäftet som skulle göras för två veckor sen. så när äntligen tåget kom gick jag in i värmen med min metro och slog upp suduko sidan (näst sista sidan) och in på tåget kommer madde och en kompis. hej, maria heter jag och jag är världens största stalker.

så när jag skulle cykla hem tröst-rökte jag för det var ju trotsallt marknad? och jag kom hem och åt lite sojafärs och en tomat och satte mig vid min dator och tog fram böckerna och loggade in på msn och såklart var det ingen inne, klockan var ju elva och alla var i skolan. och klockan var elva och det kändes som om det var fyra på eftermiddagen. sorgligt. och plötsligt fortsod jag att jag skulle behöva chocklad för att orka öppna böckerna, så jag klädde på mig min varma jacka och halsduk och vantar igen och gick ut, och såklart började det regna när jag satte foten utanför dörren. och jag gick till konsum och köpte chocklad.

tvåhundra gram. ett tusen nittio kalorier. och sen tänkte jag, ensammast i världen som jag ändå är idag kan jag lika gärna gå en runda på den sorgliga marknaden bestående av pensionärer och mellanåldersmammor med barnvagnar. så jag höll hårt i min väska för man vet ju aldrig nuförtiden, och jag gick och kollade och köpte pärlor och pennor och två knappar. men vem möter jag inte på marknaden? jo, madde och hennes kompis igen. hej jag heter maria och jag känner mig ännu ensammare när hon frågade om jag ville gå med dom. nej tack, jag ska snart hem, men tack ändå!
och jag träffade din mamma, jennie, och jag gick förbi henne två gånger och jag tänkte att hon nog tänkte vilken sorglig typ jag hade blivit fast jag log när jag vinkade.
och jag kände mig verkligen ensammast i världen och det kändes som om ingen såg mig, att jag tillochmed skulle kunnat svimma där och ramlat, ingen hade ändå sett mig. så sorglig jag var.

och mitt där bland allt regn och melankoli och vodkaluktande marknadsknallar hittade jag mitt liv i en plastback i ett stånd bland några bortglömda fotografier.
jag har hur många vänner som helst, och det är inte dom ytliga vänskapsbanden heller, jag har världens bästa vänner och man kan faktiskt inte önska sig mer än vad jag har. tänk att folk älskar mig. tänk att nån tillochmed tycker att jag är perfekt. tänk att folk har sagt till mig att dom älskar mig och tänk att folk skulle prioritera mitt liv framför deras eget. tänk att jag får skratta varje dag. det är inte alla som får det.

men ändå så kännde jag mig ensammast i hela världen. så jag gick hem och gjorde pärlarmband och drack te och åt mitt tusenkaloris-chocklad och gjorde mina idrottsuppgifter och packade min väska och åkte till simhallen och simmade mina fyrtio längder och åkte till församlingshemmet och åt och träffade sandra och frida och ellen och angelika och prästen och drack oboy och tände ljus och pratade. och kerstinprästen sa att det var viktigt att ha drömmar och hon undrade vad mina drömmar var och jag sa att jag inte visste men egentligen vet jag ju att jag bara vill få skriva och spela gitarr och sjunga.