jag hoppas att du hör mig nu

idag var det marknad i byn och är det inte en tillräckligt festligt anledning för att få ta en cigg? världens ensammaste dag var det också, jag undrar om det var någon förutom pappa som såg mig idag.
först skulle jag träffa madde, äntligen, efter ungefär tre månader. men sen fick jag ett sms att hon inte alls det kunde och hon verkade nästan ha glömt att vi träffades i tisdags och bestämde det. men alla får förhinder ibland, och andréa och marika skulle ha italienska så jag lunkade iväg till tåget med väskan full av böcker och tänkte att jag äntligen hade tid och anledning att plugga och kanske göra några uppgifter i idrottshäftet som skulle göras för två veckor sen. så när äntligen tåget kom gick jag in i värmen med min metro och slog upp suduko sidan (näst sista sidan) och in på tåget kommer madde och en kompis. hej, maria heter jag och jag är världens största stalker.

så när jag skulle cykla hem tröst-rökte jag för det var ju trotsallt marknad? och jag kom hem och åt lite sojafärs och en tomat och satte mig vid min dator och tog fram böckerna och loggade in på msn och såklart var det ingen inne, klockan var ju elva och alla var i skolan. och klockan var elva och det kändes som om det var fyra på eftermiddagen. sorgligt. och plötsligt fortsod jag att jag skulle behöva chocklad för att orka öppna böckerna, så jag klädde på mig min varma jacka och halsduk och vantar igen och gick ut, och såklart började det regna när jag satte foten utanför dörren. och jag gick till konsum och köpte chocklad.

tvåhundra gram. ett tusen nittio kalorier. och sen tänkte jag, ensammast i världen som jag ändå är idag kan jag lika gärna gå en runda på den sorgliga marknaden bestående av pensionärer och mellanåldersmammor med barnvagnar. så jag höll hårt i min väska för man vet ju aldrig nuförtiden, och jag gick och kollade och köpte pärlor och pennor och två knappar. men vem möter jag inte på marknaden? jo, madde och hennes kompis igen. hej jag heter maria och jag känner mig ännu ensammare när hon frågade om jag ville gå med dom. nej tack, jag ska snart hem, men tack ändå!
och jag träffade din mamma, jennie, och jag gick förbi henne två gånger och jag tänkte att hon nog tänkte vilken sorglig typ jag hade blivit fast jag log när jag vinkade.
och jag kände mig verkligen ensammast i världen och det kändes som om ingen såg mig, att jag tillochmed skulle kunnat svimma där och ramlat, ingen hade ändå sett mig. så sorglig jag var.

och mitt där bland allt regn och melankoli och vodkaluktande marknadsknallar hittade jag mitt liv i en plastback i ett stånd bland några bortglömda fotografier.
jag har hur många vänner som helst, och det är inte dom ytliga vänskapsbanden heller, jag har världens bästa vänner och man kan faktiskt inte önska sig mer än vad jag har. tänk att folk älskar mig. tänk att nån tillochmed tycker att jag är perfekt. tänk att folk har sagt till mig att dom älskar mig och tänk att folk skulle prioritera mitt liv framför deras eget. tänk att jag får skratta varje dag. det är inte alla som får det.

men ändå så kännde jag mig ensammast i hela världen. så jag gick hem och gjorde pärlarmband och drack te och åt mitt tusenkaloris-chocklad och gjorde mina idrottsuppgifter och packade min väska och åkte till simhallen och simmade mina fyrtio längder och åkte till församlingshemmet och åt och träffade sandra och frida och ellen och angelika och prästen och drack oboy och tände ljus och pratade. och kerstinprästen sa att det var viktigt att ha drömmar och hon undrade vad mina drömmar var och jag sa att jag inte visste men egentligen vet jag ju att jag bara vill få skriva och spela gitarr och sjunga.

jenny was a friend of mine

vad ser du när du kollar på mig, jennie?
jag känner dig inte längre men jag tycker at t du verkar vara dig lik. i allafall på utsidan. på insidan har vi nog alla förändrats en smula. vi var så unga då, då när vi var vänner. bara 13,14 år. 2 år sen. vi är unga än.
vad ser du när du kollar på mig, jennie?
bara ett par blå ögon utan minnen och historia? bara ett par tomma ögonhålor? eller ser du mig som den jag var? tänker du att jag förändrats mycket eller att jag bara blivit en tråkigare person? jag känner mig lika färgstark nu som då. men det är annorlunda färger. och nu är du inte vid min sida längre, jennie. nu är jag en självständig person, när jag var med dig var jag en del av en duo. en oslagbar sådan. även om jag är en självständig person vet jag dock inte om jag kan stå på egna ben. jag trodde det först, tills jag insåg att jag har ett stödhandtag nu som gör att jag håller mig över ytan. eller under. eller lite som en dörrmatta. välkommen.
nu minns jag inte hur länge vi var sådär nära bästa vänner, jennie. var det ett år? jag tror det. ingen annan än du har haft en sån effekt på mig som du hade. men det berodde kanske på att jag inte var en person när vi fann varandra. jag var bara en tom kropp. du ritade i min person och det gjorde du med glädje, och jag hängde på och älskade din teckning. jag blev en helt annan. och vi blev vi.
vad ser du när du kollar på mig, jennie?
ser du sommarnättera? ser du vår gigantiska födelsedagstårta som vi bakade innan festen? ser du våra vita kjolar? ser du skolavslutningen i sjuan, oss på stranden, ser du platsblomman du gav mig när vi varit ovänner? ser du ditt huvud i mitt knä? jag ser dagar av timmar i badrummet, jag ser oss sida vid sida på stan, jag ser dagar av lycka och skratt. av total lycka. för det var vad det var. gud, vad lycklig jag var. jag ser dagar av ärlighet, kärlek och glass (hur många liter glass tror du vi åt egentligen, jennie?). dagar av plattat hår, puder och roughe. men det var faktiskt inte bara en massa utsida. vi var väldigt sentimentala också, var vi inte? du grät för mig. tårar av avundsjuka, av kärlek och sorg. jag grät för dig, och jag grät med dig.
vad ser du när du kollar på mig, jennie?
minns du oss? ibland kan jag tro att du bara kollar på mig och ser mig. eller så ser du mig inte alls. ibland verkar det som om du glömt oss. jag har inte glömt. när vi ses på bussen eller i skolan. ibland skulle jag bara vilja gå fram och krama dig. när kramade vi varandra sist? jag hoppas att du minns när du kollar på mig. för det är mycket att minnas. jag vet att du också var lycklig, jennie. ofta vill jag sätta mig bredvid dig på bussen och fråga hur ditt liv är nu förtiden. hur är ditt liv nu förtiden? det vi hade då skulle jag inte vilja ha nu, men jag saknar det lite. även om jag ganska länge levde under skuggan av dig och som "hon som alltid är med jennie", så tror jag att jag tillslut lyckades bli min egen person.
vad ser du när du kollar på mig, jennie?
jag vet att jag gjort det förut och jag vill inte att det ska vara som att jag prisar dig som en gud, för det gör jag inte, och jag tror inte ens att du någon gång kommer att läsa det här, jennie, men tack iallafall. tack för allt vi hade och allt du gjorde för mig, och tack för allt jag gjorde för dig, det gjorde mig till en del av den jag är nu och det gjorde mig starkare. det låter fruktansvärt töntigt men det är sant. jag tycker om den jag är nu och jag tyckte om den jag var då, det är helt olika personer men det är jag båda två så jag föraktar det inte.
jag minns när jag kollar på dig.