i love you i dont think you care

igår hände det för andra gången julia, att vi sågs fast att det hade bestämts att vi aldrig mer skulle ses igen. men du bara klev in i tågvagnen och jag kollade ut genom rutan och hoppades på att du inte skulle se mig och jag vet inte om du såg mig men sen satte du dig två säten bakom mig på och på andra sidan gången och jag åkte baklänges och du framlänges och jag kunde se dig mellan sätena. du vet att jag kollade på dig och jag vet att du kollade på mig för våra blickar mötes och det hände nog inte bara en gång och det kändes jättekonstigt att se dig där julia, du såg nästan likadan ut som när vi var vänner och systrar.
åh julia, när jag såg dig kändes allting så bortkastat. vi som hade varit så bra vänner förut, vi hade pratat om allt och du var min lillasyster och jag var din storasyster och vi var jättenära, och nu hälsade vi inte ens på varandra. det kändes som om all tid bara hade varit bortkastad, var det detta vi hade byggt upp vår vänskap på? jag blev inte arg eller irriterad eller förbannad eller sorgsen, jag blev bara ledsen och tom i kroppen. jag ville bara gå fram och ge dig en kram, sätta mig bredvid dig och be om förlåtelse för att jag fått dig att hata mig så mycket.
vår tidigare vänskap kändes helt meningslös. jag vet att du har sagt att du aldrig mer vill att jag ska prata med dig och jag har gjort mitt bästa för att hålla mig borta och uppfylla din önskan och det har varit lätt eftersom vi inte längre går på samma skola och vi stöter nästan aldrig på varandra, men nu hände det för andra gången. jag tror nog att du saknade mig med och jag hoppas att du saknade mig med och jag vet att du inte heller har glömt det vi hade och det folk sa till oss och om oss för du var en jättestor del av mig och jag tror jag var en jättestor del av dig med.
men tilläggas bör att alltihop var mitt eget fel. det var mitt eget fel att det inte föll sig naturligt att du skulle sätta dig där bredvid mig på tåget för jag hade gjort ett onödigt misstag som jag ångrade mest för att det var det som drog isär oss och jag vet inte hur många gånger jag har bett om ursäkt och jag vet inte hur många gånger jag har sagt att jag är ledsen och önskar att det var ogjort och jag vet inte hur många gånger jag har önskat att du skulle förlåta mig. mitt enda försvar är att alla någongång gör misstag dom kommer att ångra och det kanske kommer hända dig med, julia, och kanske kommer inte du heller bli förlåten för det. det var mitt eget fel, jag vet det, jag tänker aldrig påstå något annat och jag tänker aldrig påstå att du gör fel som inte förlåter mig.
någon dag när både du och jag har växt till oss lite julia och när både du och jag är äldre hoppas jag ändå att vi möts igen och drar ett streck över allt, jag hoppas att du ska välja att glömma det som hände så gott det går för att vara vän med mig igen men jag begär inte heller att du ska glömma det helt och hållet för jag vet att det gjorde ont i dig och satte djupa spår i dig och det satte djupa spår i mig med men jag har valt att gå vidare för man kan inte sitta och älta sina misstag man kan bara lära sig av dom och undvika att dom upprepas.
jag saknar dig.